Saker jag lärt mig av mina barn

Visst är det otroligt berikande att ha ungar.
Mysigt, härligt, underbart. Oftast. men ibland är det tröttsamt, jobbigt och man förstår plötsligt varför vissa lämnar sina familjer, flyr utomlands och byter identitet.
Scenario: Vintermorgon, säkert -15 ute. Karln har inte skottat uppfarten, så min bil står instängd i vad som känns som femton meter snö. Karolin ska INTE ha varken byxor eller ytterkläderna på sig, nej då, hon ska gå till skolan i ballerinaklänning och balettskor. Eftersom jag som ansvarsfull mamma vet att detta leder till förkylinngar och frostskador rotar jag i diverse lådor efter "godkännda" kläder att sätta på henne. Då inga sådana tycks infinna sig, BESTÄMMER jag, i egenskap av omyndigt barns vårdare, att hon MÅSTE ha byxor, tröja och termoställ på sig. Vilt och hysteriskt gråtande utbryter. Envisa unge! En egenskap hon då rakt inte fått från mig!(mild lögn)
I samma veva som jag försöker ömsom hota, ömsom muta ungen att ta på sig vettiga kläder som inte innebär att skolan kopplar in socialen, börjar den yngste klaga över ont i magen, han bara MÅSTE gå på toaletten. Trots att han redan är färdiglädd och klar att skeppas till dagis. Så av med overall och byxor, lyfta in i badrummet. Nu börjar jag bli lite nervös för att jag inte ska hinna till jobbet. min goda marginal krymper oroväckande snabbt..och hunden har inte varit ute än...jag har inte hunnit borsta håret eller tänderna, och att få fram bilen ter sig som ett nästan omöjligt uppdrag.
Dottern pinnar upp för trappen och smäller igen sin dörr, Jag VÄGRAR gå till skolan om jag inte får ha klänningen! Sonen är klar på toaletten, nu svettas han och gnäller värre än sin syster. Hunden ylar i hallen...fan, måst släppa ut honom på gården en snabbis, hinner inte gå morgon rundan! Släpper ut 80 kilo hund, som får syn på en hare och plöjer genom snön som en ovig flodhäst. Jaha. Ser honom försvinna bakom grannnes granhäck. Så lägligt. Klär på mig stövlar och mössa, ut och jaga hund. Kommer tillbaka kanske en kvart senare, stressad om ett djur. Karolin fortfarande i ballerinaklänning, Viking hysterisk eftersom han försökt sätta på sig ytterkläderna själv och inte lyckats. Bilen begravd under tre ton snö. Frukosten på dagis börjar började för fem minuter sedan, mitt jobb om tio. Stressfaktor hög. Inser precis då, att det fattas en unge. Upp för trappen och jodå, den äldsta sover fortfarande som en liten gris! Bussen in till stan går om någon minut, och han är inte direkt lättstartad. Slutar med att jag helt enkelt ger upp, hon får gå i klänning.Ringer pappa som får komma och hämta lat och trött son, jag hinner varken tvinga upp eller köra in honom. Slungar ut ungar i bilen, packar ner kläder till dotter med förklarande lapp om läget så att de inte på något sätt tror att jag blivit mer psykiskt instabil än vad jag var innan.
Och har man ett par sådana här starter på dagen några gånger i veckan är det inte så konstigt att man ibland ifrågasätter sitt föräldraskap. Vilken normal individ hade inte gjort det?
Men, naturligtvis är det mycket som är fantastiskt och underbart med..!
Man kan lära sig mycket av sina barn som man inte visste innan man blev förälder, och jag tänkte dela med mig av några av mina nya upptäckter.

Kaniner kan kräkas. Trots att mykt gammal morfar hävdar motsatsen. Numera bevisat att inget djur tål att torktumlas, om än på mykt låg effekt.
Läxa lärd: Lämna aldrig kanin tillsammans med nyfiken treåring, om än för en nanosekund.

Fischerprice leksaker smälter i ugn. Bildar mykt otervlig doft och kan skapa lagom mycket panik hos stressad mamma med enorm brand och eld skräck.
Läxa lärd: Barnsäkra spisar är bara barnsäkra om man har korkade ungar. Smarta barn observerar och lär sig hur man öppnar. Borde vara glad över smarta barn, men mest bekymrad över att de vid späd ålder överlistar mig.

Barn säger alltid vad de tycker. Även om det är grymt pinsamt att stå på ICA när dottern förtjust ropar : Titta mamma, ALADIN! till Indiern framför i kassan måste man väl låta dem hållas.
Läxa lärd: Ta inte med barnen utanför huset. Ever.