Jag ger blanka Fan i mänskligheten,även om Jag är dess Kronjuvel

Lars Von Trier blev ju utbuad på filmfestivalen eftersom ingen förstod hans grymma skildring av... vad det nu än var.

Nå, men livet är grymt, dock ytterst intressant.

Igår frågade någon mig om jag trodde på Gud?
Jag svarade som Svensson i allmänhet gör, att jag tror på mitt eget sätt.
(dock inte på någon loppig Gud, men ändå)

Han svarade med en ny fråga, om jag trodde att det verkligen gick att upplysa världen om vart vi är på väg och att få dem att ändra sig?

Jag insåg då att jag tyvärr skiter i mänskligheten,
och framförallt skiter jag i om de har lust att ändra sig eller inte.

Jag vet att jag, har ändrat mig och ändrar mig ständigt eftersom det är en oändlig process och jag insåg också att jag inte är knuten till jorden och livet på det sättet som jag en gång var.

Jag är inte rädd för att dö eftersom det, är något jag inte längre tror på.

Det fanns en tid då jag var livrädd för att dö och slukade all information om allehanda naturkatastrofer och miljöförstöringar.
Förtvivlat gick jag runt med mitt eget demonstrationsplank i hjärnan och försökte upplysa alla om faran att tex spola ner en tops i toaletten och ja... skrek jag, det börjar där och slutar med ett topsberg och vem fan vill dö av ett TOPSBERG!

Vi är människor.
Egoistiska små lata svin som trots vår egoism, ändå följer mängden.
Vi uppfinner ständigt olika medel som ska förenkla livet för oss,
vilket ibland får ödesdigra konsekvenser och det är något jag tror på.
Orsak och verkan.

Det finns en verkan vi inte kan påverka. Jordens livslängd. För det ingår i något som är så mycket större än vad vår hjärnkapacitet kan räkna ut.
(Belive me... jag har försökt och fick nästan en hjärnblödning)

Dinosaurierna dog ut, utan vår påverkan.
Kanske för att lämna plats åt en annan form. Vi.
För tillsammans kunde vi aldrig levt eftersom vi, skulle käkats upp direkt.

Så jag ägnar mig idag åt de små sakerna. Mig.
Och som det lilla sandkorn i öknen jag är, så kämpar jag förtvivlat mot alla ökenstormar som ständigt drabbar mig och ja, jag tror att jag lär mig något av det.

Och mitt liv börjar och slutar där... med mig.

Under tiden
så kan man ju alltid
köra in en tops i örat och
kli, kli, kli.. klinjuta!

Men släng den för guds skull inte i toaletten...

eller förlåt,

för mänsklighetens skull, vilket som...