Fritt efter Grym saga av Grimm
Det var en gång en drottning som inte hade MVG i syslöjd. En gång när hon sydde klantade hon sig riktigt ordentligt och stack sig i fingret. Hon blodade ner både den intarsiaprydda fönsterkarmen i ebenholts och det omgivande snölandskapet. Dessutom visade sig nålen vara infekterad, varför hon ådrog sig Hepatit E. Drottningen avled i hemska plågor efter att ha givit liv åt ett snorigt flickebarn, som fick namnet Snuvig.
Kungen satte in en ny fönsterkarm och skaffade en ny brutta med narcissistisk läggning. Hon satt mest framför spegeln och snackade med sig själv. Snuvig växte upp, drog runt på stan och drogade som hon behagade. Ibland skickade hon hem en leverbiopsi för att visa att hon fortfarande existerade. Eftersom farsan och plastmamman inte verkade bry sig nämnvärt lessnade Snuvig på att revoltera och beslöt sig för att försöka finna sitt sanna jag i skogen. Hon styrde kosan rakt NV ut bland grönsakerna och snubblade över en liten stuga byggd i LEGO.
Snuvig begrundade sakernas tillstånd, blandade några av sina bästa örter i pipan och drog ett djupt bloss. Därefter snöt hon sig ordentligt, uttalade de magiska orden "Who´s that fuckin' Alice?" och krympte genast till lagom storlek.
Tröskeln hade fyra pixelknölar, märkta LEGO LEGO LEGO LEGO. Sängarna var förstås lika knöliga och vinpokalen satt barnsäkrad i bordet.
//: Hej hå hej hå vi till vår druva gå! :// hördes det utifrån. In spatserade sju galna legosoldater bärande på en vintunna i hårdplast. De drog bägaren ur bordet som svärd ur sten, lät den gå runt och presenterade sig för snorflickan. Snuvig tog sig en djup klunk ur bägaren och kände sig jordad. Hon var bland likar. Demonerna och hon hade samma intressen, andades samma luft,
FETTO delade hennes intresse för långsamma kolhydrater,
SVETTO hennes faiblesse för extrema feromoner,
AMARETTO hennes vana att supa sig full på äcklig likör,
FÖRE-DETTO hennes avsky för two-night-stands,
VILLAGETTO hennes allergi för gräsmattor,
VETT-o-ETIKETTO hennes skräck för att införlivas med hagasessorna,
STILETTO hennes kärlek till det bubblande blodet.
Nätterna i Krusty Krab var ljusa, långa och hade en pedagogisk färgskala. Snuvig kände för första gången att hon började få ordning på sitt liv. Hon snöt sig i en liten tyllvinge som hade tillhört en LEGO-fe. Då knackade ett lillfinger på dörren.
Snuvig kände genast igen sin plastmoders bågmönster och slickade tillgivet fingerblomman av gammal vana. Föll genast till marken. Stopp-och-väx.
Legodemonerna byggde en kista av transparenta 2 x 1-bitar och placerade Snuvig däri. Deras tårar doftade som Super Attack-lim. Dock hade örtblandningens timma slagit. Snoret sprängde legokistan och Snuvig återvann sitt gamla hemvanda lönnfeta BMI.
Prinsen, som just passerade, tyckte det var det äckligaste han hade sett. Han utbytte blickar i samförstånd med styvmodern och lät blicken vandra över hennes fagra gestalt ända ner till de röda lackpumpsen. Drottningen läste hans önskan och räckte honom skorna. De hade samma storlek, 41. Hon klev i hans kragstövlar och de ravade hela natten.
Snuvig gick hem till farsan och hjälpte honom med tvätten. Hon tog med sig LEGO-stugan och placerade den på sitt nattygsbord. Nu behövde hon aldrig mera vara ensam.
onsdag 22 september 2010
lördag 18 september 2010
Slaktad men Aktad
Törnrosa i Min tappning.
Bröderna Grimm, Eat Your Hearts Out!
För länge, länge sedan levde det en Kung och en Drottning, som varje dag sa till varann:
- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Helst en son, lockig som morfar!
Så en dag, när Drottningen badade i sitt bubbelbadkar, hände sig att en limegrön lövgroda med stort besvär lyfte på locket till avloppsventilen, hoppade upp på badkarskanten, slickade lite på kokostvålen och sa till henne:
- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år kommer du att ge liv åt ett barn.
Lövgrodans profetia slog in. Precis ett år efter badet, i februari, födde Drottningen ett barn. Det var visserligen en dotter, lite tanig och med spikrakt hår, men hon hade i alla fall något omisskännligt intelligent i blicken.
På doppartyt kom hela släkten och alla rikets feer utom en. Det var ett litet problem där: feerna åt ju traditionellt på guldtallrikar och Drottningen hade beställt hem 12 kuvert av Royal Copenhagen Unique Malinovsky Plate, det var det närmaste hon kunde komma. Men det fanns en trettonde fe i riket. Hon var lite udda, från London, något av en försupen baglady. Drottningen hade inte bjudit henne, men hon var en smula orolig för att damen skulle dyka upp ändå.
Släkten och feerna skänkte dygd, aktieportföljer, IQ, EQ, ESP, stegräknare, gymkort, locktång och allt man kunde önska sig åt den lilla prinsessan. Men när likören var utdrucken och gästerna började resa på sig gjorde mycket riktigt baglady-fen entré. Hon styrde kursen mot groggbordet och svepte ett par dricksglas. Sedan spände hon ögonen i det illustra sällskapet och uttalade en förbannelse över ordet slender. When the Princess will be attracted to Slender, she will fall in to a Coma, Twist and Turn, Suffer and Burn! ropade hon, svängde sitt trollspö och teleporterade sig ögonblickligen ut ur lokalen.
Kungen ville ju bevara sitt älskade barn och de investeringar som gjorts i hennes CV. Därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Flickebarnet, som blev döpt till Rose (hon tyckte själv det lät som en ko) växte upp, fick MVG i alla ämnen utom gympa (hon var lite rädd för plinten) och gjorde ett gudibehagligt, bildat och konversabelt om än inte helt klassiskt fagert intryck på alla som träffade henne.
Den dagen prinsessan fyllde femton år hade kungen och drottningen rest till huvudstaden för att köpa prinsessan en present, eller kanske snarare ett paket. Det var det nya Microsoft Office-paketet som prinsessan hade önskat sig i födelsedagspresent. Prinsessan älskade att skriva och ville bli författare när hon blev stor.
Prinsessan strövade omkring lite i slottet som hon brukade göra, kikade in i ett tornrum här och där. I det östra satt den trettonde fen, bagladyn, och spann som hon plägade göra om fredagarna. Denna gång hade hon en riktig slända av trä, noterade prinsessan, inte det vanliga substitutet av plast som alla spinnerskor i riket fått hålla till godo med efter kungens bannbulla mot sländorna. Men prinsessan brydde sig inte ett smul om bagladyn. Hon såg rakt igenom henne, ut genom tornfönstret, över till stallet som låg vid kanten av slottets ängar. Där såg hon något som fick hennes hjärta att bulta. En häst fördes ut ur stallet. Den frustade i vinterkylan, röken flöt ur näsborrarna. Hästen väntade tåligt medan vagnen blev påspänd, en lätt vagn för mindre vedtransporter. Det var en praktfull häst, en glänsande skäck med yvig man och ivriga rörelser.
Hästen var sannerligen vacker, men det var inte han som hade fått prinsessans hjärta att bulta. Det var stallpojken. En grabb i ungefärligen samma ålder som prinsessan, med arbetskläder och grova skor. Hästsvans, som passade så bra till hans syssla. Han såg kalvig ut, men ändå stark. Prinsessan såg rakt genom hans kläder och hon såg att han var Slender. Världens smalaste höfter och en sån söt liten häck.
Prinsessan föll ner på golvet och föll i koma. Sedan började hon krampa. Kroppen vred sig från sida till sida. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn! For a Hundred Years, and then Return! ropade baglady-fen. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som prinsessan, men det var en annan slags sömn, mer som en dvala eller en slow motion. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen började gå som zombies och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sänkte tempot, ja till och med elden som flammade i spisen pitchade ner. Steken slutade fräsa. Kocken som just skulle ge kökspojken en örfil träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.
Runt omkring slottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre. Till sist var den kämpahög och omgav hela slottet, så att inte ens Rose’s anarkistflaggor, som hon hade hängt på tornen, syntes. På slottsgården låg hästarna och de brokiga jakthundarna och sov; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. På tronen slumrade kungen och drottningen. Ibland tog de några trevande danssteg mot varandra, halvt i trance. I köket sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.
I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa - så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt. Flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död. Stanken blev efter hand outhärdlig. Anticimex, Fonus och fixarlaget gjorde med jämna mellanrum en samlad röjningsinsats som förbättrade läget tillfälligt.
Prinsessan Rose sov – men hon levde. Hon drömde klara drömmar och gick ibland i sömnen. När kramperna drabbade henne blev marorna svåra och hon såg sig själv steglad, dömd för sin otillbörliga passion för stallpojken. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn! For a Hundred Years, and then Return! ekade baglady-fen i hennes minne.
När kramperna avtog red hon med honom på skäcken, ut över ängarna. De satt barbacka, först hon bakom, höll om hans smala liv. Sedan övertalade han henne att skifta plats. Hon blev först lite rädd för fartvinden och den klara sikten, men så vande hon sig långsamt, lät hans händer greppa henne sakta. Det var som roseneld och snö. Fuck anarchism, this is better, tänkte Rose.
Tja, säg den lycka som varar beständigt. De hundra åren tog slut och Rose vaknade. Hon hade väldigt ont i huvudet. Flugorna och föräldrarna visade vissa livstecken, men Rose prioriterade föremålet för sina drömmar: stallpojken. Hon stapplade ner på gården, men mindes i samma ögonblick att han hunnit rida ut på skäcken den gången för hundra år sedan innan roshäcken växte upp. Så vad kunde hon göra? Hon slet kökskniven ur den yrvakna pigans hand, va fan en plockad tupp mer eller mindre, och använde den som machete när hon försökte ta sig genom häcken.
Det var förstås inte lätt. Prinsessan fick blåmärken, skrubbsår och sticksår, och många av dem infekterades av diverse tropiska bakterier eftersom klimatet blivit mycket varmare under de 100 åren. Men roshäcken var ändå programmerad att hålla folk ute, inte hålla dem inne. Så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer, lyckades prinsessan ta sig igenom. Blodig, tårögd, luttrad och stolt stod hon där; och räckte upp ett blött pekfinger i luften för att försöka utröna i vilket väderstreck hon skulle söka sin stalledräng. Eller kanske hans sonson. Ut skulle hon ju, i vilket fall.
Devoted to Love. With License to Kill, skanderade Rose när hon stegade ut i världen.
Bröderna Grimm, Eat Your Hearts Out!
För länge, länge sedan levde det en Kung och en Drottning, som varje dag sa till varann:
- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Helst en son, lockig som morfar!
Så en dag, när Drottningen badade i sitt bubbelbadkar, hände sig att en limegrön lövgroda med stort besvär lyfte på locket till avloppsventilen, hoppade upp på badkarskanten, slickade lite på kokostvålen och sa till henne:
- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år kommer du att ge liv åt ett barn.
Lövgrodans profetia slog in. Precis ett år efter badet, i februari, födde Drottningen ett barn. Det var visserligen en dotter, lite tanig och med spikrakt hår, men hon hade i alla fall något omisskännligt intelligent i blicken.
På doppartyt kom hela släkten och alla rikets feer utom en. Det var ett litet problem där: feerna åt ju traditionellt på guldtallrikar och Drottningen hade beställt hem 12 kuvert av Royal Copenhagen Unique Malinovsky Plate, det var det närmaste hon kunde komma. Men det fanns en trettonde fe i riket. Hon var lite udda, från London, något av en försupen baglady. Drottningen hade inte bjudit henne, men hon var en smula orolig för att damen skulle dyka upp ändå.
Släkten och feerna skänkte dygd, aktieportföljer, IQ, EQ, ESP, stegräknare, gymkort, locktång och allt man kunde önska sig åt den lilla prinsessan. Men när likören var utdrucken och gästerna började resa på sig gjorde mycket riktigt baglady-fen entré. Hon styrde kursen mot groggbordet och svepte ett par dricksglas. Sedan spände hon ögonen i det illustra sällskapet och uttalade en förbannelse över ordet slender. When the Princess will be attracted to Slender, she will fall in to a Coma, Twist and Turn, Suffer and Burn! ropade hon, svängde sitt trollspö och teleporterade sig ögonblickligen ut ur lokalen.
Kungen ville ju bevara sitt älskade barn och de investeringar som gjorts i hennes CV. Därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Flickebarnet, som blev döpt till Rose (hon tyckte själv det lät som en ko) växte upp, fick MVG i alla ämnen utom gympa (hon var lite rädd för plinten) och gjorde ett gudibehagligt, bildat och konversabelt om än inte helt klassiskt fagert intryck på alla som träffade henne.
Den dagen prinsessan fyllde femton år hade kungen och drottningen rest till huvudstaden för att köpa prinsessan en present, eller kanske snarare ett paket. Det var det nya Microsoft Office-paketet som prinsessan hade önskat sig i födelsedagspresent. Prinsessan älskade att skriva och ville bli författare när hon blev stor.
Prinsessan strövade omkring lite i slottet som hon brukade göra, kikade in i ett tornrum här och där. I det östra satt den trettonde fen, bagladyn, och spann som hon plägade göra om fredagarna. Denna gång hade hon en riktig slända av trä, noterade prinsessan, inte det vanliga substitutet av plast som alla spinnerskor i riket fått hålla till godo med efter kungens bannbulla mot sländorna. Men prinsessan brydde sig inte ett smul om bagladyn. Hon såg rakt igenom henne, ut genom tornfönstret, över till stallet som låg vid kanten av slottets ängar. Där såg hon något som fick hennes hjärta att bulta. En häst fördes ut ur stallet. Den frustade i vinterkylan, röken flöt ur näsborrarna. Hästen väntade tåligt medan vagnen blev påspänd, en lätt vagn för mindre vedtransporter. Det var en praktfull häst, en glänsande skäck med yvig man och ivriga rörelser.
Hästen var sannerligen vacker, men det var inte han som hade fått prinsessans hjärta att bulta. Det var stallpojken. En grabb i ungefärligen samma ålder som prinsessan, med arbetskläder och grova skor. Hästsvans, som passade så bra till hans syssla. Han såg kalvig ut, men ändå stark. Prinsessan såg rakt genom hans kläder och hon såg att han var Slender. Världens smalaste höfter och en sån söt liten häck.
Prinsessan föll ner på golvet och föll i koma. Sedan började hon krampa. Kroppen vred sig från sida till sida. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn! For a Hundred Years, and then Return! ropade baglady-fen. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som prinsessan, men det var en annan slags sömn, mer som en dvala eller en slow motion. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen började gå som zombies och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sänkte tempot, ja till och med elden som flammade i spisen pitchade ner. Steken slutade fräsa. Kocken som just skulle ge kökspojken en örfil träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.
Runt omkring slottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre. Till sist var den kämpahög och omgav hela slottet, så att inte ens Rose’s anarkistflaggor, som hon hade hängt på tornen, syntes. På slottsgården låg hästarna och de brokiga jakthundarna och sov; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. På tronen slumrade kungen och drottningen. Ibland tog de några trevande danssteg mot varandra, halvt i trance. I köket sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.
I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa - så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt. Flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död. Stanken blev efter hand outhärdlig. Anticimex, Fonus och fixarlaget gjorde med jämna mellanrum en samlad röjningsinsats som förbättrade läget tillfälligt.
Prinsessan Rose sov – men hon levde. Hon drömde klara drömmar och gick ibland i sömnen. När kramperna drabbade henne blev marorna svåra och hon såg sig själv steglad, dömd för sin otillbörliga passion för stallpojken. Turn, Rose! Twist and Turn, Suffer and Burn! For a Hundred Years, and then Return! ekade baglady-fen i hennes minne.
När kramperna avtog red hon med honom på skäcken, ut över ängarna. De satt barbacka, först hon bakom, höll om hans smala liv. Sedan övertalade han henne att skifta plats. Hon blev först lite rädd för fartvinden och den klara sikten, men så vande hon sig långsamt, lät hans händer greppa henne sakta. Det var som roseneld och snö. Fuck anarchism, this is better, tänkte Rose.
Tja, säg den lycka som varar beständigt. De hundra åren tog slut och Rose vaknade. Hon hade väldigt ont i huvudet. Flugorna och föräldrarna visade vissa livstecken, men Rose prioriterade föremålet för sina drömmar: stallpojken. Hon stapplade ner på gården, men mindes i samma ögonblick att han hunnit rida ut på skäcken den gången för hundra år sedan innan roshäcken växte upp. Så vad kunde hon göra? Hon slet kökskniven ur den yrvakna pigans hand, va fan en plockad tupp mer eller mindre, och använde den som machete när hon försökte ta sig genom häcken.
Det var förstås inte lätt. Prinsessan fick blåmärken, skrubbsår och sticksår, och många av dem infekterades av diverse tropiska bakterier eftersom klimatet blivit mycket varmare under de 100 åren. Men roshäcken var ändå programmerad att hålla folk ute, inte hålla dem inne. Så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer, lyckades prinsessan ta sig igenom. Blodig, tårögd, luttrad och stolt stod hon där; och räckte upp ett blött pekfinger i luften för att försöka utröna i vilket väderstreck hon skulle söka sin stalledräng. Eller kanske hans sonson. Ut skulle hon ju, i vilket fall.
Devoted to Love. With License to Kill, skanderade Rose när hon stegade ut i världen.
fredag 17 september 2010
Sex säljer och jag har ju sex, är jag såld nu?
Jag vill… jag vill ha denna veckas unika superguide till de 300 mest prisvärda lådvinerna, hela listan. Och jag längtar efter experternas betyg på de plattaste mobilerna, de bästa antik-fynden, den tyska väderprognosen för hela sommaren och jag bara måste få läsa Mat Tinas egna ord om de galna tittarreaktionerna på troschocken inför Schlager-Bert och Guld-stefan och ICA-Stig och Succe-sanna, ja hela svenska folket
Och precis som du vill jag smygläsa otrogna Bonde-Fredriks Sofias heta kärleksbrev till Karl-Petter. Jag vill akut-trösta Brolle efter katastrof-fiaskot på succéturnén när han är knäckt och chockgråter. Jag vill stötta Harry Boy i hans tragiska spelmissbruk. Jag vill ha nakensex med porrdockan Natacha i en garderob i direktsändning i tv i hela landet eller träffa en ensam mamma som söker…
Sex, sex, sex, sex, sex, sex! Jag vill lära mig alla Kristi Bruds hemliga samlagsställningar, de enkla knepen och de rätta knipen. Uppleva det största som hänt sedan G-punkten, den nya svenska superorgasmen som aldrig tar slut. Så gör du - steg för steg, finger för finger, stöt för stöt
Och precis som du oroar jag mig ofta för om min foppatoffel är giftig, om mina lätt röda nagelband är en tropisk blodsjukdom eller om mitt sneda leende är tecken på rabies eller bara indonesisk kycklingpest. Jag undrar om min huvudvärk är livsfarlig fästingsjuka, hur jag blir av med min oro och ångest med glada tankar och om mitt sötsug verkligen är vuxen-adhd
Jag vill veta hur jag blir av med min ballongmage, bränner bort mitt julfett och mirakel-räddar min drömfigur. Alltså, hur jag ska gå ner utan att behöva gå ut, men ändå gå in för att rekordrasa i vikt genom att lära mig de smarta smalknepen som fungerar och hur man undviker dolda dödliga sockerbomber i frukostflingor, men ändå unna mig allt
För det är Nya tider. Det gäller att vara i Toppform, ha Talang, hamna på Folktoppen. Det gäller att ha värsta kroppen eller största snoppen och bevisa sin Existens i Baren, i Idol, i Körslaget, i Parlamentet, i Morgonsoffan, fan…i hela jävla fucking Riket, så därför…
... precis som ni … köper jag mig en Expressen
Och precis som du vill jag smygläsa otrogna Bonde-Fredriks Sofias heta kärleksbrev till Karl-Petter. Jag vill akut-trösta Brolle efter katastrof-fiaskot på succéturnén när han är knäckt och chockgråter. Jag vill stötta Harry Boy i hans tragiska spelmissbruk. Jag vill ha nakensex med porrdockan Natacha i en garderob i direktsändning i tv i hela landet eller träffa en ensam mamma som söker…
Sex, sex, sex, sex, sex, sex! Jag vill lära mig alla Kristi Bruds hemliga samlagsställningar, de enkla knepen och de rätta knipen. Uppleva det största som hänt sedan G-punkten, den nya svenska superorgasmen som aldrig tar slut. Så gör du - steg för steg, finger för finger, stöt för stöt
Och precis som du oroar jag mig ofta för om min foppatoffel är giftig, om mina lätt röda nagelband är en tropisk blodsjukdom eller om mitt sneda leende är tecken på rabies eller bara indonesisk kycklingpest. Jag undrar om min huvudvärk är livsfarlig fästingsjuka, hur jag blir av med min oro och ångest med glada tankar och om mitt sötsug verkligen är vuxen-adhd
Jag vill veta hur jag blir av med min ballongmage, bränner bort mitt julfett och mirakel-räddar min drömfigur. Alltså, hur jag ska gå ner utan att behöva gå ut, men ändå gå in för att rekordrasa i vikt genom att lära mig de smarta smalknepen som fungerar och hur man undviker dolda dödliga sockerbomber i frukostflingor, men ändå unna mig allt
För det är Nya tider. Det gäller att vara i Toppform, ha Talang, hamna på Folktoppen. Det gäller att ha värsta kroppen eller största snoppen och bevisa sin Existens i Baren, i Idol, i Körslaget, i Parlamentet, i Morgonsoffan, fan…i hela jävla fucking Riket, så därför…
... precis som ni … köper jag mig en Expressen
Simon Says: Det var en gång...
Jag skriver mycket skit bara för att..tja..för att det inte får plats mer bajs i mitt huvud, skulle jag tro, och det behövs mer utrymme där inne. Ibland försöker jag dock få ner mer än blahaja-ord på skärmen, ibland försöker jag skapa. Jag har fem diktsamlingar, två romaner och en novellsamling som skräpar ner i min laptop. Ändå blir inget avklarat och inget blir bra nog.
Sen har vi även de enorma problemen att hålla hjärnan på ett enda spår när jag skriver..eftersom den har ett eget liv och ibland för konversationer med sig själv utan mitt samtycke, kan det sluta såhär:
Berättelseskrivning, försök 56709:
Det var en gång..
vid en liten grusväg på en blommande äng..
nää..å ett å två..
det fanns en gång ett litet hus.. Helvete!
Det var en gång en gång som...
vid en grusväg.. äng..
[mummel, mummel]
Håll käften jag försöker skapa här!!!
Den blommande ängen
där det låg ett hus
vid en grushög... och en grusväg skulle det ju vara och... AMEN käften, försöker skapa här!!!
Det var ett hus som låg med
en liten grusväg på en blommande äng...
Låg med en grusväg? Jävla skit...
[knycklar ihop pappret]
Det var en jävla gång som låg med ett pittoreskt hus...
men det var ju FAN att det ska vara så jävla svårt..
nu ligger ni still.. fattar ni!! Pitthuset.. du ligger där och grusväg.. du ligger där..och blommande ängen, var är.. hallå, var är den blommande ängen? Där är du ju.. va, blev du rädd.. men jag är inte arg..
så... du kan ligga där
då börjar vi.. alla beredda? Bra.. då kör vi..
Det var ett höghus som stod brevid en motorväg mitt på en åker och what the fuck happend here?
Vad då inte bra som jag ville?
Ville du inte vara ett pittoreskt hus.. du ville vara ståtlig och ståndaktig.. men det kan du inte och är du inte snäll så blir du ett utedass..!
Är ni klara nu? Bra...
Det fanns ett litet rött pittoreskt hus som låg vid en liten grusväg mitt på en blommande äng...Va? nääää.. pittoreskt är inget fult ord och sluta gnälla nu... Hallå.. var ska ni?
Amen herregud, vad är det med er? Ska ni sura nu?
Alltså jag skiter i det här...
hör ni... JAG SKITER I DET HÄR NU!!
Vad gör ni.. aj.. ajaj..aaaj!! Skrivkramp, rakt över plytet.. helvete.. ta loss.. hjälp! Ta loss den.. jaja.. ni får vara med och bestämma då... ta bort skrivkrampen.. tack..(suckar)då börjar vi igen...
Det var ett stånd-aktigt?
höghus?
som drog över?
en grusväg mitt på en blommande säng... ???
Nej det här känns inte som jag... det här står jag inte för... aj.. aj.. bara skoja ju.. aj..eh..
fan vad bra..
bra skrivet.. oaj, jätte bra skrivet menar jag ju!!
men nu... alltså jag ska nog måla tavlor istället...
eh...
hej penslar.. vad gillar ni.. Simon says?
Sen har vi även de enorma problemen att hålla hjärnan på ett enda spår när jag skriver..eftersom den har ett eget liv och ibland för konversationer med sig själv utan mitt samtycke, kan det sluta såhär:
Berättelseskrivning, försök 56709:
Det var en gång..
vid en liten grusväg på en blommande äng..
nää..å ett å två..
det fanns en gång ett litet hus.. Helvete!
Det var en gång en gång som...
vid en grusväg.. äng..
[mummel, mummel]
Håll käften jag försöker skapa här!!!
Den blommande ängen
där det låg ett hus
vid en grushög... och en grusväg skulle det ju vara och... AMEN käften, försöker skapa här!!!
Det var ett hus som låg med
en liten grusväg på en blommande äng...
Låg med en grusväg? Jävla skit...
[knycklar ihop pappret]
Det var en jävla gång som låg med ett pittoreskt hus...
men det var ju FAN att det ska vara så jävla svårt..
nu ligger ni still.. fattar ni!! Pitthuset.. du ligger där och grusväg.. du ligger där..och blommande ängen, var är.. hallå, var är den blommande ängen? Där är du ju.. va, blev du rädd.. men jag är inte arg..
så... du kan ligga där
då börjar vi.. alla beredda? Bra.. då kör vi..
Det var ett höghus som stod brevid en motorväg mitt på en åker och what the fuck happend here?
Vad då inte bra som jag ville?
Ville du inte vara ett pittoreskt hus.. du ville vara ståtlig och ståndaktig.. men det kan du inte och är du inte snäll så blir du ett utedass..!
Är ni klara nu? Bra...
Det fanns ett litet rött pittoreskt hus som låg vid en liten grusväg mitt på en blommande äng...Va? nääää.. pittoreskt är inget fult ord och sluta gnälla nu... Hallå.. var ska ni?
Amen herregud, vad är det med er? Ska ni sura nu?
Alltså jag skiter i det här...
hör ni... JAG SKITER I DET HÄR NU!!
Vad gör ni.. aj.. ajaj..aaaj!! Skrivkramp, rakt över plytet.. helvete.. ta loss.. hjälp! Ta loss den.. jaja.. ni får vara med och bestämma då... ta bort skrivkrampen.. tack..(suckar)då börjar vi igen...
Det var ett stånd-aktigt?
höghus?
som drog över?
en grusväg mitt på en blommande säng... ???
Nej det här känns inte som jag... det här står jag inte för... aj.. aj.. bara skoja ju.. aj..eh..
fan vad bra..
bra skrivet.. oaj, jätte bra skrivet menar jag ju!!
men nu... alltså jag ska nog måla tavlor istället...
eh...
hej penslar.. vad gillar ni.. Simon says?
tisdag 14 september 2010
Kissa som en hund, och ljug som en människa
Ut genom porten går jag och springer Max.
Med ryggen mot sin bil står tvättstugepolisen. Hon som tidigare hatade mig och skickade ständiga klagomål till hyresvärden:
"det har kommit till vår kännedom att ni inte använde er tvätttid trots att ni bokat"
"det har kommit till vår kännedom att något barn i ert hushåll spelat fotboll på gården"
"det har kommit till vår kännedom att ni inte torkat tvättmedelsluckan efter er"
"det har kommit till vår kännedom att ni använde toaletten utan att be om lov!"
Så jag köpte en julblomma, hängde på hennes dörr och tackade henne för att jag nu, tack vare hennes ständiga närvaro i källaren och fuckingöverallt, inte längre var rädd för att gå ner i tvättstugan. Nu älskar hon mig och jag är som hennes förlorade dotter eller nåt.
Det blåser och hon står och lyfter på sina glasögon och torkar sina rinnande ögon, ler och säger:
-Ååh, hejhej Max. Hon klappar honom medan han studsar upp och ner, sedan närmar hon sig mig.
- Du... du som har hund, vet du eller har du sett vilken hund det är som brukar kissa på mina däck?
Jag sväljer hårt, kallar till mig Max och sätter på honom kopplet.
- Eh, nej.. det har jag inte sett. Max står på bakbenen med siktet inställt på hennes däck. Hon står fortfarande med ryggen mot och fortsätter:
- Nej för det är så äckligt, jag har precis tvättat däcken, igen, men sen ser jag på hushörnet att även där är det väldigt nerkissat.
- Du tror att det är en hund då? Kanske det är den där uteliggaren som brukar gå förbi? svarar jag snabbt.
- Uteliggare? Här? Det har jag aldrig sett, menar du det? Hon tittar sig oroligt omkring.
Jag blinkar hysteriskt och nickar med huvudet medan Max gnyr och vill vidare, mot bildäcken.
- Men gud... det måste vi ju hålla koll på då, säger hon och klappar Max.
- Ja och han är jättestor och jättesmutsig och en jätteuteliggare och han är alltid jättekissig, säger jag utan att andas.Max rycker och drar och precis när jag ska dra honom till mig tappar jag kopplet och han springer snabbt mot hennes bil, lyfter på benet och kissar lyckligt.
Jag kastar mig i hennes famn och kramar henne hårt för att hon inte ska vända sig om. Hon tappar andan eftersom fysisk kontakt är något hon inte längre minns känslan av.
- Vi ska vara rädda om varandra, säger jag. Och vi ska skydda oss mot alla kissande uteliggare och jag ska hålla utkik så att ingen längre kissar på dina bildäck. Hundfan springer vidare mot gräsplätten. Jag släpper henne och går vidare med en "sköt om dig klapp" på hennes kind.
Och så vitt jag vet... står hon fortfarande, gapande med ryggen mot sin bil. Och hon är såååå, äcklad!
Och Max... tss, fattar inte vem som lärt honom att kissa bara på hennes bildäck.
Med ryggen mot sin bil står tvättstugepolisen. Hon som tidigare hatade mig och skickade ständiga klagomål till hyresvärden:
"det har kommit till vår kännedom att ni inte använde er tvätttid trots att ni bokat"
"det har kommit till vår kännedom att något barn i ert hushåll spelat fotboll på gården"
"det har kommit till vår kännedom att ni inte torkat tvättmedelsluckan efter er"
"det har kommit till vår kännedom att ni använde toaletten utan att be om lov!"
Så jag köpte en julblomma, hängde på hennes dörr och tackade henne för att jag nu, tack vare hennes ständiga närvaro i källaren och fuckingöverallt, inte längre var rädd för att gå ner i tvättstugan. Nu älskar hon mig och jag är som hennes förlorade dotter eller nåt.
Det blåser och hon står och lyfter på sina glasögon och torkar sina rinnande ögon, ler och säger:
-Ååh, hejhej Max. Hon klappar honom medan han studsar upp och ner, sedan närmar hon sig mig.
- Du... du som har hund, vet du eller har du sett vilken hund det är som brukar kissa på mina däck?
Jag sväljer hårt, kallar till mig Max och sätter på honom kopplet.
- Eh, nej.. det har jag inte sett. Max står på bakbenen med siktet inställt på hennes däck. Hon står fortfarande med ryggen mot och fortsätter:
- Nej för det är så äckligt, jag har precis tvättat däcken, igen, men sen ser jag på hushörnet att även där är det väldigt nerkissat.
- Du tror att det är en hund då? Kanske det är den där uteliggaren som brukar gå förbi? svarar jag snabbt.
- Uteliggare? Här? Det har jag aldrig sett, menar du det? Hon tittar sig oroligt omkring.
Jag blinkar hysteriskt och nickar med huvudet medan Max gnyr och vill vidare, mot bildäcken.
- Men gud... det måste vi ju hålla koll på då, säger hon och klappar Max.
- Ja och han är jättestor och jättesmutsig och en jätteuteliggare och han är alltid jättekissig, säger jag utan att andas.Max rycker och drar och precis när jag ska dra honom till mig tappar jag kopplet och han springer snabbt mot hennes bil, lyfter på benet och kissar lyckligt.
Jag kastar mig i hennes famn och kramar henne hårt för att hon inte ska vända sig om. Hon tappar andan eftersom fysisk kontakt är något hon inte längre minns känslan av.
- Vi ska vara rädda om varandra, säger jag. Och vi ska skydda oss mot alla kissande uteliggare och jag ska hålla utkik så att ingen längre kissar på dina bildäck. Hundfan springer vidare mot gräsplätten. Jag släpper henne och går vidare med en "sköt om dig klapp" på hennes kind.
Och så vitt jag vet... står hon fortfarande, gapande med ryggen mot sin bil. Och hon är såååå, äcklad!
Och Max... tss, fattar inte vem som lärt honom att kissa bara på hennes bildäck.
måndag 13 september 2010
Den vårvinterdagen jag trodde jag skulle dööö!
Vaknar flera gånger under natten, svårt att svälja mitt eget saliv. Klockan sju sätter jag mig febrigt upp ur sängen, kravlar mig ut på toaletten... har jag svalt en septitank eller nåt?
Gråtande ringer jag och sjukanmäler mig och den som svarar låter chockad och undrar om det verkligen är min röst? Har någon dött eller har jag brutit ihop (finally) eftersom jag gråter?
Skickar iväg barnen till skolan, tittar på hunden, säger hypnotiskt:
- Du behöver inte kissa, du behöver inte gå ut...
Han lägger huvudet bedjande på sned, jag snyftar:
- Kissa *snyft* var du vill...
Somnar.
Vaknar och ringer vårdcentralen:
- Hjälp... jag tror jag dööör!
Får en tid direkt, drar på mig jackan ovanför pyjamasen och knyter en halsduk runt huvudet och går över berg, genom storm och vilda isbjörnar, flera mil liksom. En del stannar och tittar på mig och jag låtsas vara spetälsk. Tänk om det är spetälska i halsen?!?!
På vårdcentralen finns bara pensionärer och jag. Men det är bara jag som är sjuk, jävla puckon som slösar med min tid och inga läkare pratar svenska så att man förstår. Tanterna beklagar sig till sköterskorna och ännu en gång jävla purjon som skiter i mig för jag är den enda som är sjuk. Kanske dör till och med.
Till slut kommer min läkare. En gammal, svensk, överlevande läkare från long time ago. Han hasar sig, med små, små steg framför mig och jag, som är döende, funderar på om jag ska slänga upp honom på min axel så vi kommer in i undersökningsrummet någon gång. De låtsassjuka tanterna är gröna av avund och jag tror att det var honom de alla ville ha... istället fick de Abdullah eller nåt, som ingen förstår.
- Jaha... var har du ont lilla vän? frågar han medan han darrande försöker skriva i journalen.
- Halsen och minst hundra grader feber!
- Jaha... då ska vi titta, gapa stort, håll ner tungan, nej... ut med tungan, så där ja och ojoj... det där måste göra ont.. fullt med blåsor i hela svaljet, vad jobbar du med?
- Prostituerad.
Han tittar snabbt på mig sedan in i halsen igen.
- Bara skojar, jag är uteliggare... *snyft* skojar igen... jag är en döende packsalsarbetare... på alla sätt.
- Men lilla vän, varför så ledsen?
- Vet inte.. eller jag är inte ledsen tror att det är tårkanalsinfluensa?
Han skrattar och hasar sig fram mot datorn. Han klickar på allt som syns men inte där man ska. jag vill dö.
- Kan det vara galna kosjukan? fågelinfluensan... gonorre´?
Han ler allvarligt.
- Nej du, kära lilla vän... det är ett ilsket virus bara.
- Ja... jävla ilsket och det är nog därför jag gråter för det gör jag när jag är ilsken. Åh herreguuud så ont det gör när jag sväljer.
Han lyckas äntligen klicka rätt och skriver ut något som jag ska gurgla halsen med, tar mig i hand och säger att jag ska krya på mig och äta så många alvedon som jag vill. Jag gråter och säger att han måste ge mig antibiotika eller döda mig för jag har så mycket att göra denna veckan. Han ler och säger att allt får plats så småning om?
Tanterna stirrar på mig när jag går ut och jag pekar gråtande mot hans rum:
- Den jäveln dumpade mig efter att han smittat mig med klamydia... ta Abdullah istället och säg bara... A N T B I O T I K A... och ni andra, tja..be om en..en..dildo, eller nåt..
Gråtande ringer jag och sjukanmäler mig och den som svarar låter chockad och undrar om det verkligen är min röst? Har någon dött eller har jag brutit ihop (finally) eftersom jag gråter?
Skickar iväg barnen till skolan, tittar på hunden, säger hypnotiskt:
- Du behöver inte kissa, du behöver inte gå ut...
Han lägger huvudet bedjande på sned, jag snyftar:
- Kissa *snyft* var du vill...
Somnar.
Vaknar och ringer vårdcentralen:
- Hjälp... jag tror jag dööör!
Får en tid direkt, drar på mig jackan ovanför pyjamasen och knyter en halsduk runt huvudet och går över berg, genom storm och vilda isbjörnar, flera mil liksom. En del stannar och tittar på mig och jag låtsas vara spetälsk. Tänk om det är spetälska i halsen?!?!
På vårdcentralen finns bara pensionärer och jag. Men det är bara jag som är sjuk, jävla puckon som slösar med min tid och inga läkare pratar svenska så att man förstår. Tanterna beklagar sig till sköterskorna och ännu en gång jävla purjon som skiter i mig för jag är den enda som är sjuk. Kanske dör till och med.
Till slut kommer min läkare. En gammal, svensk, överlevande läkare från long time ago. Han hasar sig, med små, små steg framför mig och jag, som är döende, funderar på om jag ska slänga upp honom på min axel så vi kommer in i undersökningsrummet någon gång. De låtsassjuka tanterna är gröna av avund och jag tror att det var honom de alla ville ha... istället fick de Abdullah eller nåt, som ingen förstår.
- Jaha... var har du ont lilla vän? frågar han medan han darrande försöker skriva i journalen.
- Halsen och minst hundra grader feber!
- Jaha... då ska vi titta, gapa stort, håll ner tungan, nej... ut med tungan, så där ja och ojoj... det där måste göra ont.. fullt med blåsor i hela svaljet, vad jobbar du med?
- Prostituerad.
Han tittar snabbt på mig sedan in i halsen igen.
- Bara skojar, jag är uteliggare... *snyft* skojar igen... jag är en döende packsalsarbetare... på alla sätt.
- Men lilla vän, varför så ledsen?
- Vet inte.. eller jag är inte ledsen tror att det är tårkanalsinfluensa?
Han skrattar och hasar sig fram mot datorn. Han klickar på allt som syns men inte där man ska. jag vill dö.
- Kan det vara galna kosjukan? fågelinfluensan... gonorre´?
Han ler allvarligt.
- Nej du, kära lilla vän... det är ett ilsket virus bara.
- Ja... jävla ilsket och det är nog därför jag gråter för det gör jag när jag är ilsken. Åh herreguuud så ont det gör när jag sväljer.
Han lyckas äntligen klicka rätt och skriver ut något som jag ska gurgla halsen med, tar mig i hand och säger att jag ska krya på mig och äta så många alvedon som jag vill. Jag gråter och säger att han måste ge mig antibiotika eller döda mig för jag har så mycket att göra denna veckan. Han ler och säger att allt får plats så småning om?
Tanterna stirrar på mig när jag går ut och jag pekar gråtande mot hans rum:
- Den jäveln dumpade mig efter att han smittat mig med klamydia... ta Abdullah istället och säg bara... A N T B I O T I K A... och ni andra, tja..be om en..en..dildo, eller nåt..
lördag 11 september 2010
Skål tamefan!
Stirrar på ytterdörren...
Jamen kom in då för helvete!
-
Åh... måste jag resa mig och öppna
-
Vinglar mot dörren och slänger upp den rakt över min egen fot
AJ OCH HELVETES JÄVELENS SKITDÖRR!!
Öh.. kom in, ja visst är den fin min balklänning... jag rensar (hick) garderoben och vill du ha lite vin? Inte? Ok.. varför det står två glas? jo jag måste ju skåla emellanåt.. så häller jag upp lite till mig och lite till mig och sen skåltamefan och sen dricker jag lite ur här och lite ur (hick) där, men kolla vad fin blomma jag har i håret? Nej, det är ingen fågel... tror jag, eller är det?
Vill du också prova lite.. här, denna klänningen hade jag på en julbal... det var förresten där jag lärde mig att skåla.. skål till vänster, skål till höger och sen skål rakt fram och sen halsa, men det var det bara jag som gjorde. och det var bara jag som inte ville knulla med han den där som jag var där med vad han nu hette... vad hette han nu..
Vad det är? det är.. ja vad är det? en läderhosen eller nåt, vet inte vad det heter, vill du prova men tror inte du kommer att kom in i den för då vägde jag typ.. 15 kilo eller nåt men här... denna är väl fin (viskar) det var min mormors.. hihihihi, , kom vi kan gömma oss i den och leka mammografi.. jo för vem fan hittar något på en mammografi och därför ska jag inte gå dit, när de kallar mig om tjugo år eller så där, nej, jag är inte trettio..inte alls. Men... one day.. (hick)
(det är fult att ljuga och det är mycket fult att ljuga!)
Jaja... så jag är väl fucking trettio då.. (hick)
Men du är ju min bästa vän och jag är så glad att du kom så där... inte?
Är inte vi vänner?
Men vem är du då?
Min granne?
Jaha.. eh hej, vad vill du då?
Skruva ner?
Inte klampa och gå med högklackat?
Inte sjunga?
Men hallå alltså.. (hick) jag sjunger skitfint, lyssna... hallå, men vänta.. och stäng dörren efter dig och jaja jag kan också ringa poliiiisen, förresten känner jag en, eller gör jag?
(hick)
men... jaha,
skåltamefan!!
Jamen kom in då för helvete!
-
Åh... måste jag resa mig och öppna
-
Vinglar mot dörren och slänger upp den rakt över min egen fot
AJ OCH HELVETES JÄVELENS SKITDÖRR!!
Öh.. kom in, ja visst är den fin min balklänning... jag rensar (hick) garderoben och vill du ha lite vin? Inte? Ok.. varför det står två glas? jo jag måste ju skåla emellanåt.. så häller jag upp lite till mig och lite till mig och sen skåltamefan och sen dricker jag lite ur här och lite ur (hick) där, men kolla vad fin blomma jag har i håret? Nej, det är ingen fågel... tror jag, eller är det?
Vill du också prova lite.. här, denna klänningen hade jag på en julbal... det var förresten där jag lärde mig att skåla.. skål till vänster, skål till höger och sen skål rakt fram och sen halsa, men det var det bara jag som gjorde. och det var bara jag som inte ville knulla med han den där som jag var där med vad han nu hette... vad hette han nu..
Vad det är? det är.. ja vad är det? en läderhosen eller nåt, vet inte vad det heter, vill du prova men tror inte du kommer att kom in i den för då vägde jag typ.. 15 kilo eller nåt men här... denna är väl fin (viskar) det var min mormors.. hihihihi, , kom vi kan gömma oss i den och leka mammografi.. jo för vem fan hittar något på en mammografi och därför ska jag inte gå dit, när de kallar mig om tjugo år eller så där, nej, jag är inte trettio..inte alls. Men... one day.. (hick)
(det är fult att ljuga och det är mycket fult att ljuga!)
Jaja... så jag är väl fucking trettio då.. (hick)
Men du är ju min bästa vän och jag är så glad att du kom så där... inte?
Är inte vi vänner?
Men vem är du då?
Min granne?
Jaha.. eh hej, vad vill du då?
Skruva ner?
Inte klampa och gå med högklackat?
Inte sjunga?
Men hallå alltså.. (hick) jag sjunger skitfint, lyssna... hallå, men vänta.. och stäng dörren efter dig och jaja jag kan också ringa poliiiisen, förresten känner jag en, eller gör jag?
(hick)
men... jaha,
skåltamefan!!
torsdag 9 september 2010
Rubrikslöst
Jag tycker bättre om djur än människor. Förlåt, vi är ju också djur. Men ja, ni fattar?! Jag har haft alla dess former från menlösa vandrande pinnar, möss och hamstrar, till hästar, hund som väger mer än mig och katter. Och just katterna, det är något speciellt. När jag bodde i lägenhet i min forna ungdom (för inte ALLS så många år sedan!)hade jag en bondkisse som var smartare än de flesta människor (män) jag träffat. Men hon gav mig extremt dålig samvete, just för att hon var innekatt.
Jag var den som begränsat hennes värld, även om jag vill tro att jag räddat henne från en grym bondgårdsvärld där löss, loppor och mask i magen är vardagsmat.
Hos mig fick hon lever, räkor och... torrfoder.
Hundar och människor är av lägst rang i hennes värld. Hon själv stod över allt och alla, även andra katter, trodde hon.
Min dotter var dock hennes märkliga jämlike och de lekte gömme, klösa armen och håna hunden.
Hunden var enligt henne efterbliven eftersom han alltid kom tillbaka efter varje promenad. Katter tvättar sig själva, det gör inte hundar och när han lät sig badas, klippas och borstas låg hon på bordet och rullar skrattandes runt, för att sedan peka tass åt hans fula frisyr. Sedan springer han och gömmer sig under soffan.
Ibland, vid obevakade tillfällen, har hon lyckats fly genom min franska balkong (första våningen) och gömt sig bland buskarna. Det är då vi alltid får grannsämja eftersom alla älskar och gullar med kattfan där hon majestätiskt sitter i fönstret, så när hon rymmer hjälper alla till.
Detta har nu hunden förstått som den avundsjuka lilla skit han är, och den franska balkongen (öppen eller stängd) blev hans revir. Ingen katt passerar ut och ingen passerar in. När kisse närmar sig skäller han och jagar upp henne i sitt eget hus.
Hittade henne en gång i hans hundkorg. Chockad och förskräckt satt han och stirrade på henne, funderade;
hundkorg - fransk balkong?
fransk balkong - hundkorg?
Hundkorgen vann och han plutosprang på samma fläck ett tag innan han rusade mot henne. Graciöst kastade hon sig över honom och liksom flög ut genom balkongen samtidigt som hans hundkorg med honom i gled rakt åt andra hållet och in i väggen.
Den kvällen kom hon självmant hem och lade upp en stor äckligt död, kråka mitt på golvet. Den luktade som döda kråkor gör i allmänhet, och efter att jag slängt ut den kräktes hon en hårboll modell enorm på min ärvda matta.
Vem säger att djur inte berikar livet?!
Jag var den som begränsat hennes värld, även om jag vill tro att jag räddat henne från en grym bondgårdsvärld där löss, loppor och mask i magen är vardagsmat.
Hos mig fick hon lever, räkor och... torrfoder.
Hundar och människor är av lägst rang i hennes värld. Hon själv stod över allt och alla, även andra katter, trodde hon.
Min dotter var dock hennes märkliga jämlike och de lekte gömme, klösa armen och håna hunden.
Hunden var enligt henne efterbliven eftersom han alltid kom tillbaka efter varje promenad. Katter tvättar sig själva, det gör inte hundar och när han lät sig badas, klippas och borstas låg hon på bordet och rullar skrattandes runt, för att sedan peka tass åt hans fula frisyr. Sedan springer han och gömmer sig under soffan.
Ibland, vid obevakade tillfällen, har hon lyckats fly genom min franska balkong (första våningen) och gömt sig bland buskarna. Det är då vi alltid får grannsämja eftersom alla älskar och gullar med kattfan där hon majestätiskt sitter i fönstret, så när hon rymmer hjälper alla till.
Detta har nu hunden förstått som den avundsjuka lilla skit han är, och den franska balkongen (öppen eller stängd) blev hans revir. Ingen katt passerar ut och ingen passerar in. När kisse närmar sig skäller han och jagar upp henne i sitt eget hus.
Hittade henne en gång i hans hundkorg. Chockad och förskräckt satt han och stirrade på henne, funderade;
hundkorg - fransk balkong?
fransk balkong - hundkorg?
Hundkorgen vann och han plutosprang på samma fläck ett tag innan han rusade mot henne. Graciöst kastade hon sig över honom och liksom flög ut genom balkongen samtidigt som hans hundkorg med honom i gled rakt åt andra hållet och in i väggen.
Den kvällen kom hon självmant hem och lade upp en stor äckligt död, kråka mitt på golvet. Den luktade som döda kråkor gör i allmänhet, och efter att jag slängt ut den kräktes hon en hårboll modell enorm på min ärvda matta.
Vem säger att djur inte berikar livet?!
onsdag 8 september 2010
Hårresande!
Vi är alla drabbade av det. Vi hatar det, älskar det, trivs med det eller vill ständigt förändra det. Det finns i en miljard kulörer, vi tar bättre hand om det än vi gör med mycket annat, det är en källa till gråt och tannagnisslan men även till viss stolthet. Talar såklart om hår. Och jag har nog haft alla tänkbara varianter. Lång ner över arslet. Så kort rakat i nacken att Marie Fredriksson framstår som långhårig hippie. Det har varit permanentat, bobbat, uppklippt i etapper och atrapper och fan och hans sysslingar. Det har varit chokladbrunt, mattsvart, blåsvart, rött, orange, lila, svart med bruna slingor, rött med svarta slingor, rosa (jag såg ut som 14 och alla peddogubbar stötte vilt på mig på ICA) det har varit slingat, gyllenblondt, vitt, solblondt, grönt (resultatet av dålig blekning + simhallsbesök)det har haft samam färg som slotts senap, äggskalsbeige och kolafärgat.
Idag är det för närvarande blondt med en läskig utväxt, och nu har färgatonaslingablekaklippafönastyla hetsen satt igång i mitt huvud igen!
Vill jag raka av mig allt och hoppas på att det som växer ut har en ljuvlig, fudge färgad nyans, som när jag var liten? Nja..här tar vi inget förgivet. Risken är större att det som kommer fram på skalpen är mer åt det dödråttadrunknadipoolenpäls färgat..och så kan vi ju inte ha det. Brunt..har jag haft så många gånger och det känns lite trist måste jag erkänna. Brunt. Bara ordet osar ju läsglasögon och stram knut i nacken. Thats not me. Egentligen vill jag nog ha turkost..det ser fräscht, läckert och udda ut. Men de där extrema färgerna kräver sådan omvårdnad, och thats not me heller. Jag vill inte styla, inpacka och färga om varannan vecka..jag vill bara vakna, ruska på huvudet och sen ska det ligga perfekt, se perfekt ut och lukta nytvättat. Så händer det nu inte, har jag märkt, vis av erfarenhet. och eftersom lathet är en last of mine, ser jag oftast ut som ett skrämt troll dygnet runt. Jag skulle säkert kunna ha en fin frisyr och någon vansinnigt högblank färg, men orka? Jag lägger hellre tiden på annat..typ..soffan och..tja..sängen..
men en eloge till alla er som oskar sköta om era awsome hår..jag är sjukt avundsjuk!
Idag är det för närvarande blondt med en läskig utväxt, och nu har färgatonaslingablekaklippafönastyla hetsen satt igång i mitt huvud igen!
Vill jag raka av mig allt och hoppas på att det som växer ut har en ljuvlig, fudge färgad nyans, som när jag var liten? Nja..här tar vi inget förgivet. Risken är större att det som kommer fram på skalpen är mer åt det dödråttadrunknadipoolenpäls färgat..och så kan vi ju inte ha det. Brunt..har jag haft så många gånger och det känns lite trist måste jag erkänna. Brunt. Bara ordet osar ju läsglasögon och stram knut i nacken. Thats not me. Egentligen vill jag nog ha turkost..det ser fräscht, läckert och udda ut. Men de där extrema färgerna kräver sådan omvårdnad, och thats not me heller. Jag vill inte styla, inpacka och färga om varannan vecka..jag vill bara vakna, ruska på huvudet och sen ska det ligga perfekt, se perfekt ut och lukta nytvättat. Så händer det nu inte, har jag märkt, vis av erfarenhet. och eftersom lathet är en last of mine, ser jag oftast ut som ett skrämt troll dygnet runt. Jag skulle säkert kunna ha en fin frisyr och någon vansinnigt högblank färg, men orka? Jag lägger hellre tiden på annat..typ..soffan och..tja..sängen..
men en eloge till alla er som oskar sköta om era awsome hår..jag är sjukt avundsjuk!
måndag 6 september 2010
Skrik och panik
Jag tycker inte om att oroa andra. Gillar inte att känna att jag ligger någon till last. Och något jag verkligen avskyr är när jag, vid väldigt få gånger i livet, bryter ihop och blir hysterisk. Det händer inte när dottern ramlar av en fem meter hög häst. Inte heller när sonen tänder eld på deras lektält på övervåningen, med sig själv inuti. Inte när hästen går ner sig i ett kärr och knappt tar sig upp igen. Inte när bilen voltar av vägen så taket krasar. Detta, mina vänner, får mig icke ur balans. Men sen kommer de. De där stunderna i livet när alla spärrar ger vika. Och man skärrar skiten ur både sig själv och sina nära och okära
Jag är gravid i sjätte månaden. Ringer äkta man och sambo på hans mobil, stört gråtande. Sådär hickandesnyftandetjutande gråt, som bara vi kvinnor kan få till. Ingen finkänsligt snyftande här inte, utan fontänen är på, Han svarar inte. Jag ringer på arbetsmobilen, den som man bara får använda i nödfall, typ om huset står i lågor och katten är kvar därinne.
Han svarar, något irriterad.
-Du måste komma HEEEEEEEEEM!!! Vråltjuter jag i luren och jag tror han blir lomhörd på kuppen.
Jag hör hur han slåss mot paniken.
-Är du okey? är barnet okey?!
-Bara KOM HEEEEEM vrålar jag och gråter så tänderna skakar i sina fästen. Sen slänger jag på luren för extra dramatisk effekt.
Tjugo minuter senare drar han upp dörren så att karmarna nästan ger vika. Hoppsan, tjugo minuter för en väg som tar femtio i vanliga fall? Inte illa pinkat!
-Vad är det?!?! Är allt bra?!? säger han och han sluddrar på orden av panik och känner på hela mig, vänder och vrider och synar mig i sömmarna.
Jag sträcker fram händerna, och med stora tårar rullande efter kinderna och darrande underläpp håller jag fram mina favvo jeans.
-Jag kan inte få igen dom i midjan längre, hulkar jag. Jag har blivit tjoooock! Och jag vill inte ha nya, för jag vill ha dom här! Jag vill inte vara gravid längre heller, jag vill ha min flatmage tillbaka och jag vill inte ha fula tjockismamajeans! Jag vill ha dom häääär!
Och medans han lutar sig mot väggen och tar sig för bröstet ylar jag som en besatt prärievarg över mina numera alldeles för skinny favorit jeans.
Och nej...vi är inte gifta längre...Undrar om hans nya också ballar ur ibland? Hoppas det, så jag inte framstår som ännu mer onormal. Var nu normen för det går..?
Jag är gravid i sjätte månaden. Ringer äkta man och sambo på hans mobil, stört gråtande. Sådär hickandesnyftandetjutande gråt, som bara vi kvinnor kan få till. Ingen finkänsligt snyftande här inte, utan fontänen är på, Han svarar inte. Jag ringer på arbetsmobilen, den som man bara får använda i nödfall, typ om huset står i lågor och katten är kvar därinne.
Han svarar, något irriterad.
-Du måste komma HEEEEEEEEEM!!! Vråltjuter jag i luren och jag tror han blir lomhörd på kuppen.
Jag hör hur han slåss mot paniken.
-Är du okey? är barnet okey?!
-Bara KOM HEEEEEM vrålar jag och gråter så tänderna skakar i sina fästen. Sen slänger jag på luren för extra dramatisk effekt.
Tjugo minuter senare drar han upp dörren så att karmarna nästan ger vika. Hoppsan, tjugo minuter för en väg som tar femtio i vanliga fall? Inte illa pinkat!
-Vad är det?!?! Är allt bra?!? säger han och han sluddrar på orden av panik och känner på hela mig, vänder och vrider och synar mig i sömmarna.
Jag sträcker fram händerna, och med stora tårar rullande efter kinderna och darrande underläpp håller jag fram mina favvo jeans.
-Jag kan inte få igen dom i midjan längre, hulkar jag. Jag har blivit tjoooock! Och jag vill inte ha nya, för jag vill ha dom här! Jag vill inte vara gravid längre heller, jag vill ha min flatmage tillbaka och jag vill inte ha fula tjockismamajeans! Jag vill ha dom häääär!
Och medans han lutar sig mot väggen och tar sig för bröstet ylar jag som en besatt prärievarg över mina numera alldeles för skinny favorit jeans.
Och nej...vi är inte gifta längre...Undrar om hans nya också ballar ur ibland? Hoppas det, så jag inte framstår som ännu mer onormal. Var nu normen för det går..?
söndag 5 september 2010
If you fuck it, you buy it!
för vem fan bryr sig?
det sker ju ändå aldrig någon förändring.
tant raffa i receptionen kommer aldrig att sluta, trots att hon hatar både sitt jobb, sin lön, sina kollegor och hennes tio år gamla leopardmönstrade topp kommer aldrig att haffa någon friare. och då har den kraftiga övervikten inget med saken att göra.
rektor harry kommer fortfarande att sitta i sitt överflödiga rum, medan sjutton lärare trängs på tjugo kvadratiska ska snartgåtillfacketmeter, trots att han sällan är där, då den nya filialskolan har fått en ny fransklärarinna och behöver mycket stöd, det stödet hans fru aldrig får eftersom hon får det av grannfrun.
det viskas men ingen berättar någonsin för bulimiläraren om chokladresterna som efter varje paus, hänger i mungipan. inte heller att det alltid luktar kräk på toaletten efter hennes besök.
bakterieparanoidasusanne, som trots sin ringa ålder undervisar i psykologi, har aldrig tittat någon i ögonen, sagt godmorgon till sina kollegor eller berättat att hennes mellannamn är gertrud och att hennes enda vän, är katten morten.
lesbiskalisa har bilder på allehanda hunkar ovanför sitt skrivbord och hennes flickvän, som är den av dem som har körkort, hämtar henne varje dag ett kvarter bort så att de viskande kollegorna inget ska få veta eftersom de såg till att bögrolf fick sluta.
ingen berättar för AAgustav att han luktar sprit eftersom han i ärlighetens namn berättat om sitt forna missbruk. alla hans elever har mvg eftersom hans generösa livsfilosfi glömt bort alla fel.
resten av hjordens bittra uppsyn skriver dagbok varje kväll och varje kväll är en repris av den forna kvällen.
men i entrén till denna skola står en skylt:
Vi utbildar framtiden!
det sker ju ändå aldrig någon förändring.
tant raffa i receptionen kommer aldrig att sluta, trots att hon hatar både sitt jobb, sin lön, sina kollegor och hennes tio år gamla leopardmönstrade topp kommer aldrig att haffa någon friare. och då har den kraftiga övervikten inget med saken att göra.
rektor harry kommer fortfarande att sitta i sitt överflödiga rum, medan sjutton lärare trängs på tjugo kvadratiska ska snartgåtillfacketmeter, trots att han sällan är där, då den nya filialskolan har fått en ny fransklärarinna och behöver mycket stöd, det stödet hans fru aldrig får eftersom hon får det av grannfrun.
det viskas men ingen berättar någonsin för bulimiläraren om chokladresterna som efter varje paus, hänger i mungipan. inte heller att det alltid luktar kräk på toaletten efter hennes besök.
bakterieparanoidasusanne, som trots sin ringa ålder undervisar i psykologi, har aldrig tittat någon i ögonen, sagt godmorgon till sina kollegor eller berättat att hennes mellannamn är gertrud och att hennes enda vän, är katten morten.
lesbiskalisa har bilder på allehanda hunkar ovanför sitt skrivbord och hennes flickvän, som är den av dem som har körkort, hämtar henne varje dag ett kvarter bort så att de viskande kollegorna inget ska få veta eftersom de såg till att bögrolf fick sluta.
ingen berättar för AAgustav att han luktar sprit eftersom han i ärlighetens namn berättat om sitt forna missbruk. alla hans elever har mvg eftersom hans generösa livsfilosfi glömt bort alla fel.
resten av hjordens bittra uppsyn skriver dagbok varje kväll och varje kväll är en repris av den forna kvällen.
men i entrén till denna skola står en skylt:
Vi utbildar framtiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
