Rubrikslöst

Jag tycker bättre om djur än människor. Förlåt, vi är ju också djur. Men ja, ni fattar?! Jag har haft alla dess former från menlösa vandrande pinnar, möss och hamstrar, till hästar, hund som väger mer än mig och katter. Och just katterna, det är något speciellt. När jag bodde i lägenhet i min forna ungdom (för inte ALLS så många år sedan!)hade jag en bondkisse som var smartare än de flesta människor (män) jag träffat. Men hon gav mig extremt dålig samvete, just för att hon var innekatt.
Jag var den som begränsat hennes värld, även om jag vill tro att jag räddat henne från en grym bondgårdsvärld där löss, loppor och mask i magen är vardagsmat.

Hos mig fick hon lever, räkor och... torrfoder.

Hundar och människor är av lägst rang i hennes värld. Hon själv stod över allt och alla, även andra katter, trodde hon.

Min dotter var dock hennes märkliga jämlike och de lekte gömme, klösa armen och håna hunden.

Hunden var enligt henne efterbliven eftersom han alltid kom tillbaka efter varje promenad. Katter tvättar sig själva, det gör inte hundar och när han lät sig badas, klippas och borstas låg hon på bordet och rullar skrattandes runt, för att sedan peka tass åt hans fula frisyr. Sedan springer han och gömmer sig under soffan.

Ibland, vid obevakade tillfällen, har hon lyckats fly genom min franska balkong (första våningen) och gömt sig bland buskarna. Det är då vi alltid får grannsämja eftersom alla älskar och gullar med kattfan där hon majestätiskt sitter i fönstret, så när hon rymmer hjälper alla till.

Detta har nu hunden förstått som den avundsjuka lilla skit han är, och den franska balkongen (öppen eller stängd) blev hans revir. Ingen katt passerar ut och ingen passerar in. När kisse närmar sig skäller han och jagar upp henne i sitt eget hus.
Hittade henne en gång i hans hundkorg. Chockad och förskräckt satt han och stirrade på henne, funderade;

hundkorg - fransk balkong?

fransk balkong - hundkorg?

Hundkorgen vann och han plutosprang på samma fläck ett tag innan han rusade mot henne. Graciöst kastade hon sig över honom och liksom flög ut genom balkongen samtidigt som hans hundkorg med honom i gled rakt åt andra hållet och in i väggen.

Den kvällen kom hon självmant hem och lade upp en stor äckligt död, kråka mitt på golvet. Den luktade som döda kråkor gör i allmänhet, och efter att jag slängt ut den kräktes hon en hårboll modell enorm på min ärvda matta.

Vem säger att djur inte berikar livet?!