Skrik och panik

Jag tycker inte om att oroa andra. Gillar inte att känna att jag ligger någon till last. Och något jag verkligen avskyr är när jag, vid väldigt få gånger i livet, bryter ihop och blir hysterisk. Det händer inte när dottern ramlar av en fem meter hög häst. Inte heller när sonen tänder eld på deras lektält på övervåningen, med sig själv inuti. Inte när hästen går ner sig i ett kärr och knappt tar sig upp igen. Inte när bilen voltar av vägen så taket krasar. Detta, mina vänner, får mig icke ur balans. Men sen kommer de. De där stunderna i livet när alla spärrar ger vika. Och man skärrar skiten ur både sig själv och sina nära och okära

Jag är gravid i sjätte månaden. Ringer äkta man och sambo på hans mobil, stört gråtande. Sådär hickandesnyftandetjutande gråt, som bara vi kvinnor kan få till. Ingen finkänsligt snyftande här inte, utan fontänen är på, Han svarar inte. Jag ringer på arbetsmobilen, den som man bara får använda i nödfall, typ om huset står i lågor och katten är kvar därinne.

Han svarar, något irriterad.
-Du måste komma HEEEEEEEEEM!!! Vråltjuter jag i luren och jag tror han blir lomhörd på kuppen.
Jag hör hur han slåss mot paniken.
-Är du okey? är barnet okey?!
-Bara KOM HEEEEEM vrålar jag och gråter så tänderna skakar i sina fästen. Sen slänger jag på luren för extra dramatisk effekt.

Tjugo minuter senare drar han upp dörren så att karmarna nästan ger vika. Hoppsan, tjugo minuter för en väg som tar femtio i vanliga fall? Inte illa pinkat!

-Vad är det?!?! Är allt bra?!? säger han och han sluddrar på orden av panik och känner på hela mig, vänder och vrider och synar mig i sömmarna.

Jag sträcker fram händerna, och med stora tårar rullande efter kinderna och darrande underläpp håller jag fram mina favvo jeans.

-Jag kan inte få igen dom i midjan längre, hulkar jag. Jag har blivit tjoooock! Och jag vill inte ha nya, för jag vill ha dom här! Jag vill inte vara gravid längre heller, jag vill ha min flatmage tillbaka och jag vill inte ha fula tjockismamajeans! Jag vill ha dom häääär!

Och medans han lutar sig mot väggen och tar sig för bröstet ylar jag som en besatt prärievarg över mina numera alldeles för skinny favorit jeans.

Och nej...vi är inte gifta längre...Undrar om hans nya också ballar ur ibland? Hoppas det, så jag inte framstår som ännu mer onormal. Var nu normen för det går..?