Alla som vill bli försörjda räcker upp en hand!

Överallt tornar de upp över hela Västerås fina stadsdelar.

De pampigaste husen ever.

De är inte bara pampiga, de är dessutom väldigt gamla med anrika historier. När jag ser dessa tjugorummare förstår jag varför man blir kommunist. Dessa en-familjshus skulle kunna rymma fem familjer och då skulle alla ändå kunna bo lyxigt.

Jag och Max gick ofta genom dessa kvarter på vår kvällsrunda. Jag minns när några vänner till mig fick i uppdrag att ordna maten till någon av systrarna Graafs bröllop. Jag frågade om han var snygg förutom att han var väldigt rik som hon gifte sig med. Han svarade:

"L, sådana som han har du mött tusen och åter tusen gånger ute på krogen men aldrig att du skulle fastna för en sån som han!"

Surt undrade jag varför då, jag har ju inget emot att bli försörjd! Han svarade att såna som han inte var tillräckligt mycket skadad man för mig och att jag antagligen skulle driva honom i konkurs genom att skänka bort alla hans pengar till de kollektiv jag skulle starta i hans pampiga bostäder.

Well, jag tänker att jag visst då skulle kunna bli lycklig, och han med. Han skulle i alla fall aldrig ha tråkigt och han skulle absolut hitta känslor han aldrig visste att han hade, och då menar jag inte de arga, frustrerande i kombination med kåta och hopplöst förvirrade utan.. att våga gå på toa med öppen dörr och sånt.

Och by the way, Max bajsade precis bredvid passagerardörren till en röd Jagga.. men så vet ju inte han vad klass är och jag vet inte att ta med mig bajspåsar?!

Shit happens lixom,
med eller utan pengar...

Vem vill bada naken?

Detta är ett nakenbad. Me lööve nakenbad men, löövar inte priset, 55 kronor för en brygga och sol?

Precis som alla andra dagar gick jag glad, mysig och bekväm till mitt älskade Kallis.

Men just denna dagen, i anslutning till kiosken, satt obekvämligheten Charlotta och bläddrade i en tidning. Jag ångrade mitt godissug och skulle precis vända tillbaks till min liggplats när hon fick syn på mig;

- Men... är det inte L? kvittrade hon och lade ifrån sig tidningen.
- Nej eller jo.. hej, svarade jag och log.
- Gud vad kul att se dig, sa hon och for upp i min nakna famn.
- Eh, ja... kul att se dig med, stammade jag och kände mig naknare än naknast. Efter alla hövlighetsfraser om hur länge sedan det var som vi setts, bestämde hon sig för att flytta till min plats för att "catcha upp" som hon sa.

Hon beklagade att hon hört att stackars jag skilt mig medan hon berättade om sitt otroligt lyckliga femtonåriga äktenskap. Han hade till och med köpt nya bröst till henne efter deras andra barn, visade hon glatt. Jag tittade på mina egna och aldrig hade de varit hängigare. Sedan visade hon ärret från sin bukplastik som hade varit värt varenda öre medan jag tappert drog in min egen som envisades med att lägga sig på sidan där jag halvlåg. Jag drog ner mina solglasögon och försökte sola.

En del människor kan inte sluta prata, tänkte jag medan hon pladdrade på om alla sin utlandsresor med den lyckliga familjen. Jag låg och förbannade Gud för att jag aldrig varit i Tunisien, inte heller på Barfuckingbados och att mina barn inte fått se annat än... Finland. Och att jag inte heller hade en, vad nu bilmärket nu än hette, rishög är min melodi... eller taxi ibland.

- Ska vi bada? sa hon plötsligt och jag tänkte yes... i detta iskalla vattnet vinner vikingen jag och vi gick iväg till trappan.

Idag var vattnet väldigt kallt, kan jag säga till mitt försvar. Jag var dessutom lite yr av solen. Hon gjorde ett galant svanhopp (varför heter det svanhopp för... har ni sett svanar dyka? med magen först, som jag.) Hon dök ljublande upp och ner och ner och upp igen.

Jag kan inte dyka utan att hålla för näsan så det gjorde jag inte utan gick ner för trappan med de andra tanterna. Tant efter tant pingvindök i ett bestämt led, sedan var det min tur. Alltså, min tvekan berodde på att jag, jag vet inte... kanske har jag dåligt hjärta eller nåt?

Miss perfekt svanade runt i isvattnet och tjatade... pingvinerna bakom mig tjatade;

- Kom igen nu... bara dyk... amen hallå.. kan du akta dig, dyk nu då!

Jag dök inte, gick tillbaks uppför trappan samtidigt som jag fes varje steg jag tog. Tror det var av rädsla.

Jag lade mig på min handduk och drog ner solglasögonen.

Så anlände hon-den-det. Kramade ur sina långa hårförlängningar samtidigt som hon berättade hur skönt det var.

Det var då jag såg den....

den största, gula, infekterande, snorkråkan hängande utfrån ena näsborren.

Jag log och sade inget, medan hon gick in i restaurangen för att köpa kaffe...



-



Ibland kan de minsta sakerna glädja en.